Marias blogg

Jaha, en dag kvar sen har jag gått över tiden. Jag trodde att bebisen skulle ha kommit i helgen, men nu är det måndag och bebisen är kvar. Jag har under dagen druckit en hel del hallonbladste (som tydligen ska kunna sätta igång förlossningen?), städat och putsat fönster. Efter att jag hade lämnat Tilda på dagis tog jag en promenad och ska ta en till innan jag hämtar henne, men jag känner ingenting. En sak är i alla fall säkert, vårt hus kommer snart att vara kliniskt rent om jag ska vara gravid länge till......

Jag har verkligen ingen lust att vara gravid längre. Det är inte så jobbigt just nu utan jag mår faktiskt riktigt bra och orkar med det mesta som jag vill göra. Men jag börjar bli rastlös jag vill verkligen få träffa bebisen som sparkar och lever om där inne. Samtidigt som jag längtar efter bebisen är jag lite orolig över hur Tildas reaktion kommer att bli. Hon är så van vid att få all uppmärksamhet båda av mig och Johan, och av andra som kommer hit på besök. Jag är lite orolig för att hon ska ändra personlighet eller känna sig åsidosatt. Jag har i och för sig hört att efter ungefär två veckor har så små barn glömt att de varit själva, men ändå.... På onsdag har jag tagit ledigt för Tilda på dagis. Om bebisen inte kommit då, så ska hon och jag passa på att göra något roligt.

Än så länge kan jag nog räkna mig som lite av en idol åt Tilda, vilket jag får passa på att njuta av för det lär väl ändra sig under åren framöver...

Nu är det i alla fall så att Tilda vill göra samma saker som jag gör och jag låter henne vara med så mycket som möjligt (så länge det inte kan vara farligt såklart) därav denna underbara bild.

Jaha, då är väl slutspurten kvar nu då. Idag är det en vecka kvar till beräknat förlossningsdatum och jag undrar om Liten kan tänka sig att komma ut under den här veckan. Jag vill verkligen inte gå över tiden, nu vill jag inte vara gravid mer.

Igår sa Johan något så fint. När bebisen har kommit är vi verkligen en hel familj. Visserligen är vi väl en familj nu med, men då är vi mamma, pappa, två barn och en katt. (Vi kan dessutom uttnyttja att familjerabatter som brukar finnas, erbjudandet brukar ju gälla två vuxna och två barn.)

Jag har lite förvärkar till och från, men det verkar inte hända mycket mer än så. Idag vaknade jag av att bebisen tog spjärn med fötterna mot mina revben och sköt ner huvudet med all kraft mot bäckenet - så skönt så!

Jag försöker tänka att jag ska passa på att njuta av den tid som är kvar då Tilda är ensambarn och har allt fokus från oss föräldrar för sig själv. Men det är inte så lätt. Igår efter dagis ville hon gå till lekplatsen, men efter att ha puttat på gungan i bara fem minuter så fick jag så ont i ryggen att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Det är svårt att vara en rolig mamma då.  

Idag är det ett år sedan vår ängel föddes. Jag kan inte förstå att det är så länge sedan som allt det hemska hände. Jag orkar inte skriva så mycket om det idag. Det är en tung dag. I eftermiddag ska vi åka till kyrkogården och tända ljus.

Jag tror att Nils är med oss varje dag och att han håller ett extra öga på Tilda - en liten skyddsängel till sin storasyster.

Imorgon har det gått ett år sedan mitt livs värsta dag.

För ett år sedan vaknade vi till en hoppfull dag. Vi skulle på ultraljud och få se vår lilla bebis. Jag, Johan och Tilda parkerade vi Stadsparken där vi mötte min pappa som tog med sig Tilda på en liten tur i parken medan vi gick till Specialistmödravården. Alla som har gjort ultraljud vet hur förväntansfull man är, och hur lycklig man är över att få möta sin lilla bebis - även om det bara är på en TV-skärm. På vägen dit pratade jag och Johan om hur mycket vi såg fram emot det. Jag som är otroligt nyfiken hoppades att vi skulle få samma barnmorska som vi hade haft med Tilda, eftersom jag gärna ville veta könet på bebisen och hon hade talat om det sist. Därför blev jag väldigt glad när jag såg vilken barnmorska som tog emot oss.

När jag låg på britsen tog det inte många minuter förrän jag fick misstankar om att något inte stämde. Jag tyckte att bebisens huvud hade en konstig form, jag tyckte att det liknade en citron - men jag visste inget säkert. Barnmorskan visade på hjärtat som slog men i övrigt var hon väldigt tyst. Tillslut sa hon att hon behövde hämta en läkare för huvudformen skilde sig mot det som är normalt. Vid de orden stannade världen. Jag minns att jag låg och tittade i taket och försökte att inte gråta. Hur lång tid det tog innan läkaren kom och hade gjort sin undersökning har jag ingen aning om. Jag var som i en bubbla där tankarna snurrade - tankarna på att det omöjliga hade hänt, något som bara händer andra, något som man läser i tidningen. Sen kommer läkarens dom, bebisen hade ett stort ryggmärgsbråck. Jag insåg inte helt vad det innebar, men jag förstod ju att det var allvarligt. Då sprack bubblan jag befann mig i och jag började gråta. Vi fick gå in i ett rum intill - ett annat par skulle komma och göra ultraljud efter oss. Jag minns att jag hatade dem då, skulle de få ett lyckligt besked! Livet har aldrig känts så orättvist. Vi fick sitta och vänta en stund för att få tid till Östra sjukhuset i Göteborg för att göra ett ultraljud, men läkaren gav oss inga falska förhoppningar. Vår älskade, efterlängtade bebis var svårt skadad.

Som ni vet hade bebisen ett stort ryggmärgsbråck och svåra hjärnskador och vi avbröt graviditeten. Älskade Nils, det är fortfarande så ofattbart att detta har hänt. Nils kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.

Tilda lyssnar på magen

Idag skulle Tilda på sin första "Pyttedans" på Helens dansskola. Min förhoppning var att hon skulle sova på dagis så att hon skulle vara riktigt pigg på dansen, men det hade hon inte gjort. Fröknarna hade verkligen gjort sitt bästa för att Tilda skulle somna, men det hade inte hjälpt. Tilda var i alla fall pigg och glad på dansen även om humöret efteråt var något helt annat.

Jag betalade bara för en lektion till en början för jag ville se hur Tilda trivdes med dansen. Efter fem minuter hade jag bestämt mig för att betala för hela terminen, Tilda älskade dansen och hon hängde med riktigt bra i rörelserna. Jag tror att de flesta barnen var ett år äldre (dansen är för barn 2-3 år) men Tilda hängde med och brydde sig inte om var jag fanns. Vi föräldrar var oxå med och dansade även om jag undvek de övningar när man skulle ligga på mage (skulle nog kunna se ganska roligt ut om jag försökte).  

Dansen var i en halvtimme och när vi skulle gå blev Tilda tvärarg. Efteråt var det en grupp med lite äldre barn och Tilda ville fortsätta dans med dem. Hon var jättearg på mig för att vi skulle gå hem och jag kan väl "avslöja" att när man är så gravid som jag är, är det ingen dröm att ha ett trilskande, argt och gråtande barn som man ska byta kläder på och få med sig ut till bilen. Jag var helt slut när jag väl fått Tilda på plats i bilstolen, men som tur var förändrades Tildas humör på vägen hem när vi pratade om dansen. Hemma igen hjälpte Tilda mig att städa - något som hon alltid vill göra när jag plockar fram dammtrasan (undrar hur länge det håller i sig?).

Idag har vi varit på besök hos barnmorskan igen. Jag har verkligen sett framemot dagens besök, jag har nämligen haft en liten misstanke om att bebisen faktiskt vänt på sig. Jag tycker att rörelserna har känts annorlunda den sista tiden och för ungefär en vecka sedan var det en väldig aktivitet i magen och jag funderade på om bebisen faktiskt kunde vända på sig då. Jag har knappt vågat säga det högt till någon för jag trodde samma sak med Tilda några gånger.

Idag var barnmorskan väldigt osäker på hur bebisen låg, hon hämtade en annan barnmorska som oxå kände. Båda trodde att bebisen låg med huvudet ner fast de var inte helt säkra. Jag ska på ultraljud på måndag och då får jag bekräftat hur bebisen ligger.

Det kanske blir en "riktig" förlossning den här gången, och det tycker jag skulle vara roligt och spännande. Det enda som är lite tråkigt är ju att det kommer att dröja lite längre då innan man får träffa den lilla, kejsarsnitt görs ju tidigare än beräknat förlossningsdatum. Just nu längtar jag något otroligt efter att ha graviditeten avslutad.

Ibland kan Tilda vara väldigt envis.... även när hon är trött. Igår gjorde hon allt för att inte somna, men hon var mycket trött efter att ha varit på utflykt hela dagen. Tillslut vann i alla fall sömnen och vi hittade Tilda i den här sovställningen på kudden. Hon sov riktigt hårt och vaknade inte när vi flyttade på henne.

Tilda älskar att dansa och har gjort det sen hon kunde gå. För några veckor sedan anmälda jag henne till "Pyttedans" på  Helens dansskola, men det var fullt så hon fick stå som reserv. För ungefär en timme sedan ringde de från dansskolan och sa att de hade fått ett återbud. Nu ska Tilda få dans på torsdagarna. Ska bli kul att se vad hon tycker om det.

Idag är det 40 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum, men det verkar väl som om det bara är runt 30 dagar kvar eftersom bebisen ligger med huvudet upp. När Tilda föddes blev jag snittade 10 dagar innan beräknat datum.
Idag har det varit tungt att vara gravid. Jag har haft förvärkar och sammandragningar hela dagen. Jag hade tänkt städa och tvätta hela dagen, men jag fick ta det lugnt istället. Får väl tänka som så att livmodern är på träningsläger och det kan ju vara bra om bebisen skulle vilja vända på sig....

Tillbaka från barnmorskan. Alla prover och annat är bra och bebisens hjärtljud ligger runt 140. Men det var som jag misstänkte, bebisen ligger med huvudet upp. Det är inte förrän slutet av september som det kommer göras ultraljud (för att bekräfta bebisens position) och ev. vändningsförsök. Men barnmorskan sa att det börjar bli trångt i magen så att sannolikheten att bebisen kommer ligga kvar i säte är ganska stor.

Det verkar alltså som om det kommer att bli ett nytt kejsarsnitt. Jag är inte lika besviken den här gången som jag var när det blev kejsarsnitt med Tilda. Jag har varit lite mer förberedd på det den här gången. Fast visst är det tråkigt att inte få vara med om spänningen med en "riktig" förlossning. Huvudsaken är ändå att bebisen mår bra!

Nedräkningen fortsätter... Idag är det 50 dagar kvar tills den 20:e oktober. Jag väntar och längtar.

Nu har vi 3 namnförslag kvar:
Emma
Ebba
Alva
Det är inte så lätt att bestämma sig och om vi frågar Tilda så gillar hon alla namnen eller har Tilda som förslag.

Imorgon ska vi till barnmorskan igen och jag tror att hon ska försöka känna efter hur bebisen ligger. Jag är lite osäker på bebisens position. Ibland är jag helt övertygad om att det är huvudet som jag känner upptill, men ibland är jag inte lika säker. Ska bli spännande

Igår hjälpte Tilda sin pappa att tvätta bilen. Regnställ och stövlar var utan tvekan rätt val av utstyrsel :-)




Idag är Tilda sjuk igen, vad var annat att vänta efter två och en halv dag på dagis - suck! Hon har snuva, hosta och feber så imorgon får hon nog vara hemma.

Vid några tillfällen har vi varit och matat änder. Tilda tycker att det är så roligt att få kasta bröd till de ivriga fåglarna. Senast vi matade änder var på min födelsedag. Vi var på Terassen och fikade och efteråt passade vi på att mata fåglarana. Tilda kallar änderna för ankor och när hon närmar sig dammen där de simmar börjar hon springa och ropar: "Hej ankor! Titta bjöd (bröd)!" samtidigt som hon vinkar till dem. Hon ser för härlig ut. Senast när vi matade tyckte hon dock att änderna blev lite för närgågna och det var allt lite otäckt när de kom fram till henne. När vi gick tillbaka till bilen vinkade hon igen till fåglarna och ropade; "Hej då ankor!"

Jag har verkligen tröttnat på att vara gravid och just nu är jag nere i en riktigt svacka. Jag har i princip varit gravid sen juni förra året. Det var inte många månader mellan att Nils föddes (och dog) tills jag blev gravid igen och under hela den tiden kände jag mig gravid och tänkte på hur Nils skulle ha växt i magen, samtidigt som vi väntade på en ny graviditet. Just nu känns det som om jag har varit gravid i evigheter och att jag kommer fortsätta att vara gravid i evigheter. Jag är så trött på att magen är i vägen, att fingrarna svullnar när det är varmt, att få ont i fogarna när jag är ute och går - och ont i höfter och fogar när jag sover. Kort sagt jag är verkligen less på det här. Jag vill kunna komma igång och träna och känna mig smidig igen, jag vill kunna använda andra kläder än mammakläder.

Men så kommer det en spark och en knuff inifrån magen och då vet jag att det trots allt är värt det!