Ett år har gått
Imorgon har det gått ett år sedan mitt livs värsta dag.
För ett år sedan vaknade vi till en hoppfull dag. Vi skulle på ultraljud och få se vår lilla bebis. Jag, Johan och Tilda parkerade vi Stadsparken där vi mötte min pappa som tog med sig Tilda på en liten tur i parken medan vi gick till Specialistmödravården. Alla som har gjort ultraljud vet hur förväntansfull man är, och hur lycklig man är över att få möta sin lilla bebis - även om det bara är på en TV-skärm. På vägen dit pratade jag och Johan om hur mycket vi såg fram emot det. Jag som är otroligt nyfiken hoppades att vi skulle få samma barnmorska som vi hade haft med Tilda, eftersom jag gärna ville veta könet på bebisen och hon hade talat om det sist. Därför blev jag väldigt glad när jag såg vilken barnmorska som tog emot oss.
När jag låg på britsen tog det inte många minuter förrän jag fick misstankar om att något inte stämde. Jag tyckte att bebisens huvud hade en konstig form, jag tyckte att det liknade en citron - men jag visste inget säkert. Barnmorskan visade på hjärtat som slog men i övrigt var hon väldigt tyst. Tillslut sa hon att hon behövde hämta en läkare för huvudformen skilde sig mot det som är normalt. Vid de orden stannade världen. Jag minns att jag låg och tittade i taket och försökte att inte gråta. Hur lång tid det tog innan läkaren kom och hade gjort sin undersökning har jag ingen aning om. Jag var som i en bubbla där tankarna snurrade - tankarna på att det omöjliga hade hänt, något som bara händer andra, något som man läser i tidningen. Sen kommer läkarens dom, bebisen hade ett stort ryggmärgsbråck. Jag insåg inte helt vad det innebar, men jag förstod ju att det var allvarligt. Då sprack bubblan jag befann mig i och jag började gråta. Vi fick gå in i ett rum intill - ett annat par skulle komma och göra ultraljud efter oss. Jag minns att jag hatade dem då, skulle de få ett lyckligt besked! Livet har aldrig känts så orättvist. Vi fick sitta och vänta en stund för att få tid till Östra sjukhuset i Göteborg för att göra ett ultraljud, men läkaren gav oss inga falska förhoppningar. Vår älskade, efterlängtade bebis var svårt skadad.
Som ni vet hade bebisen ett stort ryggmärgsbråck och svåra hjärnskador och vi avbröt graviditeten. Älskade Nils, det är fortfarande så ofattbart att detta har hänt. Nils kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.
För ett år sedan vaknade vi till en hoppfull dag. Vi skulle på ultraljud och få se vår lilla bebis. Jag, Johan och Tilda parkerade vi Stadsparken där vi mötte min pappa som tog med sig Tilda på en liten tur i parken medan vi gick till Specialistmödravården. Alla som har gjort ultraljud vet hur förväntansfull man är, och hur lycklig man är över att få möta sin lilla bebis - även om det bara är på en TV-skärm. På vägen dit pratade jag och Johan om hur mycket vi såg fram emot det. Jag som är otroligt nyfiken hoppades att vi skulle få samma barnmorska som vi hade haft med Tilda, eftersom jag gärna ville veta könet på bebisen och hon hade talat om det sist. Därför blev jag väldigt glad när jag såg vilken barnmorska som tog emot oss.
När jag låg på britsen tog det inte många minuter förrän jag fick misstankar om att något inte stämde. Jag tyckte att bebisens huvud hade en konstig form, jag tyckte att det liknade en citron - men jag visste inget säkert. Barnmorskan visade på hjärtat som slog men i övrigt var hon väldigt tyst. Tillslut sa hon att hon behövde hämta en läkare för huvudformen skilde sig mot det som är normalt. Vid de orden stannade världen. Jag minns att jag låg och tittade i taket och försökte att inte gråta. Hur lång tid det tog innan läkaren kom och hade gjort sin undersökning har jag ingen aning om. Jag var som i en bubbla där tankarna snurrade - tankarna på att det omöjliga hade hänt, något som bara händer andra, något som man läser i tidningen. Sen kommer läkarens dom, bebisen hade ett stort ryggmärgsbråck. Jag insåg inte helt vad det innebar, men jag förstod ju att det var allvarligt. Då sprack bubblan jag befann mig i och jag började gråta. Vi fick gå in i ett rum intill - ett annat par skulle komma och göra ultraljud efter oss. Jag minns att jag hatade dem då, skulle de få ett lyckligt besked! Livet har aldrig känts så orättvist. Vi fick sitta och vänta en stund för att få tid till Östra sjukhuset i Göteborg för att göra ett ultraljud, men läkaren gav oss inga falska förhoppningar. Vår älskade, efterlängtade bebis var svårt skadad.
Som ni vet hade bebisen ett stort ryggmärgsbråck och svåra hjärnskador och vi avbröt graviditeten. Älskade Nils, det är fortfarande så ofattbart att detta har hänt. Nils kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Åh maria, det är så sorgligt vännen. Kan bara tänka mej in i eran situation den dagen ni gjorde UL :0(
Stor kram vi ses nån dag!
Postat av: Terese
Jag tänkte på er när vi satt och väntade på att få komma in till UL. Strax innan kom ett glatt par ut från rummet och jag hann tänka att fy vad hemskt om vi får dåliga nyheter och det sitter ett förväntansfullt par där utanför... Jag var betydligt mer nervös inför detta Ultraljudet än det förra. Man vet ju nu att det inte alls bara händer alla andra utan även de nära omkring sig. Nu har vi varit två gånger på UL och sett att lillebror i magen verkar må bra och det känns skönt så här långt!
Trackback