Marias blogg

Tilda läser saga för Ebba som ligger i vaggan

Ebba ska vägas och mätas

Tilda hälsar på Ebba

Min fina familj; Johan, Ebba och Tilda

Nu är hon här - vår lilla Ebba!!!

Värkarna satte igång på tisdagkvällen och fortsatte under natten, de var inte så onda och kom bara några stycken per timme. Vid klockan 13 på onsdagen satte det igång på allvar och vid klockan 14 ringde jag Johan för att skynda på honom hem. Vi åkte in till KSS runt 16-tiden och vägen dit var en riktig mardröm, jag satt så illa i bilen att jag inte kunde göra något för att lindra värkarna. Det blev i alla fall lite bättre när vi kom fram till förlossningen. Jag hade ungefär 3 värkar under 8-9 minuter, men jag var bara öppen 1 cm när vi kom fram. Eftersom värkarna var så regelbundna fick vi stanna kvar. Sen gick det snabbt under 30-40 minuter öppnade jag mig från 3 till 6 cm. Jag var nära panik under den tiden för jag hade så kraftiga värkar och de kom oavbrutet så jag hade ingen chans till att återhämta mig mellan dem. Jag hade så ont att de misstänkte att min livmoder spruckit vid ärret efter kejsarsnittet. Jag fick göra ett snabbt ultraljud, men det såg bra ut. Jag hade tänkt föda utan epidural, men till slut skrek jag nästan efter den. I vanliga fall brukar man öppna sig ca 1 cm per timme, men jag öppnade mig alltså 3 på halva den tiden. Epiduralen satt perfekt och jag hade inte alls ont efter den och kunde koncentrera mig på att underlätta värkarbetet. Vid 22.30 var det dags att börja krysta, mina värkar avtog något då och såsmåningom fick jag värkstimulerande dropp. De är lite försiktiga med att ge det till någon som varit snittad tidigare men jag hade inte så långt kvar och jag är verkligen glad att de tog det beslutet och inte kejsarsnitt. 00.23 föddes världens finaste lilla tjej, lite drygt 8 dagar över tiden. Hon var 52 cm lång och vägde 4290 gram.

Tilda och Johan kom och hämtade mig idag på BB och vi åkte hem efter lunch. Tilda kallar bebisen för "bäsen" det låter så gulligt. 

Idag har jag och Tilda passat på att njuta av det fina höstvädret! Det var helt otroligt vackert i parken vid Villa Giacomina med alla höstlöv och solen som sken. Vi var ute i nästan två timmar på förmiddagen.




Jag och Tilda gick till stranden och passade på att njuta riktigt ordenligt av värmen i solen. Sanden var lagom blöt för att man skulle kunna måla i den.



Och nej.... fortfarande ingen bebis..... börjar bli något (hrm) frustrerad för att uttrycka det milt.

Den lilla bebisen vid sidan av bloggen har nu börjat räkna dagarna på övertid. Idag är det alltså 3 dagar över tiden och jag börjar bli lite frustrerad. Tyvärr verkar det som om jag mår alldeles för bra för att barnmorskan ska vilja sätta igång förlossningen så det är bara fortsätta att vänta. I och för sig är det väl bra att jag mår bra, men nu vill jag inte vara gravid längre. Eftersom jag mår så bra kommer de inte göra några insatser för att skynda på bebisen förrän jag har gått över tiden med två veckor - det är i november!

Idag är det den 23:e, för några veckor sedan slog jag och Johan vad om när bebisen skulle komma. Jag trodde på den 17:e och Johan på den 23:e. Han får så gärna ha rätt!!!!

Som sagt så mår jag väldigt bra. Jag har mycket ork och städar en hel del, bakar, går promenader och leker med Tilda. Men tröttheten kan slå till väldigt fort och då försvinner verkligen all ork. Det är lite svårt att kunna vila sig när man behöver eftersom det inte är säkert att Tilda vill vila just då. Ibland händer det dessutom saker som gör att man bara vill lägga sig på golvet och skrika lite, eller helt enkelt säga upp sig en stund. Förra torsdagen lekte Tilda med mina parfymflaskor, det brukar hon göra medan jag gör mig iordning. Den här dagen tappade hon en flaska. Glassplitter och väldigt mycket parfymdoft spred sig i badrummet. Så det var bara att lyfta ut Tilda så att hon inte skulle få glassplitter i fötterna (jag lyckades få det själv) och att dammsuga och skura hela badrummet - ändå luktade det parfym i flera dagar efteråt. I onsdags putsade jag fönster och lyckades slå ner en lampa med glaskupa som gick i miljoner bitar. Återigen fick jag lyfta bort Tilda och sen försöka samla upp alla stora skärvor och fram med dammsugaren. Igår hände det igen och det var då jag ville säga upp mig som mamma i den här familjen för en stund. Johan jobbade igårkväll och jag och Tilda var ute på en promenad. När vi kom hem sköt hon vagnen in till väggen (som hon gör varje dag) och av någon anledning ramlade spegeln ner och gick sönder. Återigen fick jag lyfta bort Tilda, plocka glassplitter och fram med dammsugaren. Det behöver inte gå sönder mer saker nu, det blir så dyrt att ersätta...

Jaha, en dag kvar sen har jag gått över tiden. Jag trodde att bebisen skulle ha kommit i helgen, men nu är det måndag och bebisen är kvar. Jag har under dagen druckit en hel del hallonbladste (som tydligen ska kunna sätta igång förlossningen?), städat och putsat fönster. Efter att jag hade lämnat Tilda på dagis tog jag en promenad och ska ta en till innan jag hämtar henne, men jag känner ingenting. En sak är i alla fall säkert, vårt hus kommer snart att vara kliniskt rent om jag ska vara gravid länge till......

Jag har verkligen ingen lust att vara gravid längre. Det är inte så jobbigt just nu utan jag mår faktiskt riktigt bra och orkar med det mesta som jag vill göra. Men jag börjar bli rastlös jag vill verkligen få träffa bebisen som sparkar och lever om där inne. Samtidigt som jag längtar efter bebisen är jag lite orolig över hur Tildas reaktion kommer att bli. Hon är så van vid att få all uppmärksamhet båda av mig och Johan, och av andra som kommer hit på besök. Jag är lite orolig för att hon ska ändra personlighet eller känna sig åsidosatt. Jag har i och för sig hört att efter ungefär två veckor har så små barn glömt att de varit själva, men ändå.... På onsdag har jag tagit ledigt för Tilda på dagis. Om bebisen inte kommit då, så ska hon och jag passa på att göra något roligt.

Än så länge kan jag nog räkna mig som lite av en idol åt Tilda, vilket jag får passa på att njuta av för det lär väl ändra sig under åren framöver...

Nu är det i alla fall så att Tilda vill göra samma saker som jag gör och jag låter henne vara med så mycket som möjligt (så länge det inte kan vara farligt såklart) därav denna underbara bild.

Jaha, då är väl slutspurten kvar nu då. Idag är det en vecka kvar till beräknat förlossningsdatum och jag undrar om Liten kan tänka sig att komma ut under den här veckan. Jag vill verkligen inte gå över tiden, nu vill jag inte vara gravid mer.

Igår sa Johan något så fint. När bebisen har kommit är vi verkligen en hel familj. Visserligen är vi väl en familj nu med, men då är vi mamma, pappa, två barn och en katt. (Vi kan dessutom uttnyttja att familjerabatter som brukar finnas, erbjudandet brukar ju gälla två vuxna och två barn.)

Jag har lite förvärkar till och från, men det verkar inte hända mycket mer än så. Idag vaknade jag av att bebisen tog spjärn med fötterna mot mina revben och sköt ner huvudet med all kraft mot bäckenet - så skönt så!

Jag försöker tänka att jag ska passa på att njuta av den tid som är kvar då Tilda är ensambarn och har allt fokus från oss föräldrar för sig själv. Men det är inte så lätt. Igår efter dagis ville hon gå till lekplatsen, men efter att ha puttat på gungan i bara fem minuter så fick jag så ont i ryggen att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Det är svårt att vara en rolig mamma då.  

Nu när det är ensiffrigt antal dagar kvar till beräknad förlossning har vi fullt upp här hemma. Alla saker som borde ha blivit fixade för länge sedan håller vi på att ordna med. Där ingår det att städa och röja i källaren, köra skräp, sälja "gamla" saker på Tradera och Blocket, städa ur garderober, förråd och garage osv. Dessutom en massa småsaker som inte blivit gjorda och som sen legat och släpat efter och samlats på hög.

Förutom detta har vi börjat göra iorning vagnar, barnsäng, vagga och i fredags tog vi loss Tildas bilstol för att tvätta klädseln. Att ta loss stolen var inga problem, att sätta dit den var värre men efter många mer eller mindre fula ord så sitter stolen på plats. Den blev jättefin och ser ut som ny, förutom att den är lite solblekt högst upp.

Dessutom är det all vanlig städning. Den dagen jag kommer hem från BB så vill jag att det ska vara rent och fräscht hemma. Helst nystädat - men det går ju inte att planera så därför blir det väldigt mycket plockande och småstädande hela tiden. Vid sådana tillfällen är mina nya "handdumsugare" helt ovärderlig!

Hela helgen har vi bakat för att fikabröd att bjuda på när besökande vill komma och se på vårt nya underverk. Så snart kommer frysen att vara full av daimkakor, kärleksmums, minidammsugare och kanelbullar.

Som tur är tycker Tilda att det är roligt att få vara med och greja så hon har inte haft långtråkigt. Det låter verkligen som om vi bara har jobbat hela helgen, men vi har faktiskt hunnit med en tur till lekplatsen och en tipspromenad.

Jag hade hoppats att allt jobbande i helgen skulle sätta fart på bebisen, men än så länge verkar hon vara nöjd där hon är. Jag och Johan har slagit vad om när bebisen vill komma, jag tror på den 17:e och Johan, den fulingen, tror att jag kommer gå över tiden och att bebisen kommer den 23:e.

Idag är det ett år sedan vår ängel föddes. Jag kan inte förstå att det är så länge sedan som allt det hemska hände. Jag orkar inte skriva så mycket om det idag. Det är en tung dag. I eftermiddag ska vi åka till kyrkogården och tända ljus.

Jag tror att Nils är med oss varje dag och att han håller ett extra öga på Tilda - en liten skyddsängel till sin storasyster.

Imorgon har det gått ett år sedan mitt livs värsta dag.

För ett år sedan vaknade vi till en hoppfull dag. Vi skulle på ultraljud och få se vår lilla bebis. Jag, Johan och Tilda parkerade vi Stadsparken där vi mötte min pappa som tog med sig Tilda på en liten tur i parken medan vi gick till Specialistmödravården. Alla som har gjort ultraljud vet hur förväntansfull man är, och hur lycklig man är över att få möta sin lilla bebis - även om det bara är på en TV-skärm. På vägen dit pratade jag och Johan om hur mycket vi såg fram emot det. Jag som är otroligt nyfiken hoppades att vi skulle få samma barnmorska som vi hade haft med Tilda, eftersom jag gärna ville veta könet på bebisen och hon hade talat om det sist. Därför blev jag väldigt glad när jag såg vilken barnmorska som tog emot oss.

När jag låg på britsen tog det inte många minuter förrän jag fick misstankar om att något inte stämde. Jag tyckte att bebisens huvud hade en konstig form, jag tyckte att det liknade en citron - men jag visste inget säkert. Barnmorskan visade på hjärtat som slog men i övrigt var hon väldigt tyst. Tillslut sa hon att hon behövde hämta en läkare för huvudformen skilde sig mot det som är normalt. Vid de orden stannade världen. Jag minns att jag låg och tittade i taket och försökte att inte gråta. Hur lång tid det tog innan läkaren kom och hade gjort sin undersökning har jag ingen aning om. Jag var som i en bubbla där tankarna snurrade - tankarna på att det omöjliga hade hänt, något som bara händer andra, något som man läser i tidningen. Sen kommer läkarens dom, bebisen hade ett stort ryggmärgsbråck. Jag insåg inte helt vad det innebar, men jag förstod ju att det var allvarligt. Då sprack bubblan jag befann mig i och jag började gråta. Vi fick gå in i ett rum intill - ett annat par skulle komma och göra ultraljud efter oss. Jag minns att jag hatade dem då, skulle de få ett lyckligt besked! Livet har aldrig känts så orättvist. Vi fick sitta och vänta en stund för att få tid till Östra sjukhuset i Göteborg för att göra ett ultraljud, men läkaren gav oss inga falska förhoppningar. Vår älskade, efterlängtade bebis var svårt skadad.

Som ni vet hade bebisen ett stort ryggmärgsbråck och svåra hjärnskador och vi avbröt graviditeten. Älskade Nils, det är fortfarande så ofattbart att detta har hänt. Nils kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.