Marias blogg

I torsdags var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Det var inte långt in på undersökningen som jag undrade om något var fel. Barnmorskan blev så tyst och tittade på samma bild från olika vinklar. Jag tyckte att huvudet såg konstigt ut på bebisen. Sen kom smällen. En  läkare kallades in och sa att de misstänkte ryggmärgsbrock. Vi fick en remiss till Göteborg. Jag var som bedövad när jag gick från ultraljudet, och jag grät så att jag trodde att huvudet skulle sprängas.

På fredagen åkte vi till Östra sjukhuset för ytterligare undersökningar. Läkaren som gjorde ultraljudet berättade att vår lilla bebis är väldigt sjuk, med stora skador. Bebisen har ett stort ryggmärgsbrock vilket innebär att den kommer att bli förlamad i benen och inte kunna kontrollera tarmfunktioner. Inte ens i magen kan bebisen röra sina ben, de rörelser jag har känt är när bebisen försöker byta ställning i magen. Eftersom brocket var så stort kunde han inte svara på om det skulle bli ännu värre skador. Förutom skadan på ryggmärgen så är även huvudet och hjärnan skadade. Det är för mycket vätska i hjärnan och det har gjort att hjärnan är hoptryggt, nästan hälften så stor som normalt. Läkaren sa att det var en väldigt stor skada med tanke på hur liten bebisen fortfarande är. Han sa att han inte kunde ge några säkra besked om hur skadad hjärnan är, men att det ser illa ut. Även barnläkaren som var med sa att bebisen var mycket skadad. De sa att bebisen inte skulle kunna få ett "normalt" liv och måste gå igenom en massa operationer under det första året och även senare.  Det kunde inte ge några garantier på hur bebisen skulle må, de kunde bara säga att den är mycket, mycket sjuk.

Vi har varit tvugna att ta ett jättesvårt beslut, Låta den sjuka/skadade bebisen försöka leva eller låta den få frid och somna in. Vi har valt att göra en abort, jag vet inte när än eftersom vi inte pratat med läkaren i Lidköping. Det är det värsta beslut jag har tagit i hela mitt liv. Jag känner mig som en mördare, men samtidigt tror jag att det är det bästa för min lilla bebis. Hela helgen har varit fruktansvärd, jag gråter mer eller mindre hela tiden. Det är sån otrolig tur att Tilda finns och kan sprida lite glädje. Jag hoppas att man kan få lite samtalsterapi efter aborten, annars fattar jag inte hur jag ska kunna klara av det här. Jag längtade så efter den här lilla bebisen, och var så glad över att Tilda skulle få ett syskon. Att det skulle kunna bli så här det är helt ofattbart. Beslutet är så svårt, men jag tror verkligen att det är det bästa med tanke på hur många skador som barnet har.

Vila i frid, lilla krypis!